Högsta domstolen har fattat ett beslut i ett ärende där en myndighet överklagat ett beslut från en övervakningsnämnd. Myndigheten hade fattat ett beslut om vistelseförbud och elektronisk övervakning för en person, men övervakningsnämnden ansåg den geografiska avgränsningen av vistelseförbudet oproportionerligt omfattande och upphävde föreskrifterna. Myndigheten fattade därefter ett nytt beslut med en särskild föreskrift för vistelseförbud i en stad, som personen överklagade till hovrätten. Hovrätten ansåg att föreskriften var förenlig med lagen och avslog överklagandet.
Personen överklagade därefter beslutet till Högsta domstolen, som nu har avvisat överklagandet och avslagit personens yrkanden om offentlig försvarare och ersättning för rättegångskostnader. I Sverige finns regler om villkorlig frigivning och övervakning för personer som dömts till ett tidsbestämt fängelsestraff. Villkorlig frigivning innebär att personen släpps fri före strafftidens slut under förutsättning att friheten inte kan förverkas. Efter villkorlig frigivning gäller en prövotid, under vilken personen kan ställas under övervakning för att minska risken för återfall i brott eller för att underlätta anpassningen i samhället. Övervakningen upphör vid prövotidens utgång, såvida inte annat beslutats. Kriminalvården kan även besluta om särskilda föreskrifter, såsom vistelseförbud eller elektronisk övervakning, för den villkorligt frigivne. Om den frigivne bryter mot en föreskrift kan villkorlig frihet förverkas.
Föreskrifter om vistelse är ingripande åtgärder som kan innebära en betydande inskränkning i den personliga friheten, och bör därför användas sparsamt. Övervakningsnämnder finns till för att pröva om föreskrifterna är förenliga med lagen och om de är proportionerliga i förhållande till det syfte de ska uppnå. Beslut från nämnderna kan överklagas till hovrätten, och vidare till Högsta domstolen. I detta fall hade Kriminalvården fattat ett beslut med föreskrift om vistelseförbud för en person, men detta beslut hade undanröjts av övervakningsnämnden. Kriminalvården fattade därefter ett nytt beslut med föreskrift om vistelseförbud för samma tidsperiod och med delvis överlappande geografiska områden.
Högsta domstolen bedömde att det senare beslutet ersatte det tidigare beslutet, och att Kriminalvårdens överklagande av övervakningsnämndens beslut därför inte skulle ha tagits upp till prövning. Därför undanröjdes tingsrättens och hovrättens beslut och Kriminalvårdens överklagande avvisades. Högsta domstolen avslog även personens yrkande om förordnande av offentlig försvarare och ersättning för rättegångskostnader. Ä 4949-22