D.K., en student, kontaktades via telefon av en man som talade engelska och påstod sig företräda ett brittiskt företag. Efter att ha erbjudits att investera i bitcoin men avböjt, blev D.K. tillfrågad om hon kunde hjälpa svenska kunder som ville köpa bitcoin. D.K. gick med på att hjälpa till med överföringar av pengar mot en ersättning på tio procent av beloppet.
Händelseförloppet
När mannen mejlade D.K. och informerade om att pengar hade kommit in på hennes bankkonto, fick hon också uppgift om vart hon skulle vidarebefordra pengarna. Hon överförde beloppen via Swish efter avdrag för sin ersättning. Efter en tid kontaktade banken där transaktionerna gjordes D.K. och påtalade att det kunde vara fråga om penningtvätt och avslutade hennes konto. D.K. förklarade då för mannen att hon inte ville fortsätta. Nästan ett halvår senare, när D.K. fick pengar insatta på sitt konto i en annan bank, kontaktade hon mannen och han sa att hon bara behövde göra några sista överföringar, vilket hon också gjorde.
Målet
Målet gäller frågan om ansvar för näringspenningtvätt, särskilt vad som avses med ”verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning”.
Åtalet och domstolarnas bedömning
D.K. åtalades för näringspenningtvätt enligt 7 § första stycket lagen (2014:307) om straff för penningtvättsbrott. Åklagaren hävdade att D.K. ställt sitt bankkonto till annan persons förfogande för insättningar och sedan genom betalningar eller överföringar av de insatta medlen till eget eller annat konto, medvetet och uppsåtligen hade bidragit till att penningtvättsbrott begicks. D.K. ansågs ha agerat som mellanhand för penningtvättsbrotten och åklagaren hävdade att hon därmed hade bedrivit verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning.
I detta fall ansåg HD (Högsta domstolen) att D.K. inte kunde dömas för näringspenningtvätt eftersom hon inte bedrev verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större omfattning. Åtgärderna som D.K. medverkade i kan inte betecknas som vanemässiga, utan rörde sig om elva transaktioner fördelade på två tidsperioder med ett halvårs mellanrum. Hon hade också bara gjort som hon blivit tillsagd vid varje transaktion och saknade i övrigt organiserat agerande. Åtgärderna sammantaget utgjorde därför inte en verksamhet av större omfattning. Därför frikändes D.K. och domstolen ogillade målsägandenas skadeståndsanspråk. Domstolen upphävde också beslutet om att D.K. skulle betala avgift till brottsofferfonden. Justitieråden Sten Andersson och Jonas Malmberg var skiljaktiga och ansåg att D.K. kunde ha dömts för näringspenningtvätt, men att det inte fanns tillräckligt starka bevis för att styrka detta.